Historik

Konsthantverket i Arvika      100 år av skaparkraft av Monica Fjaestad

Året var 1911 mellan storstrejk och världskrig. Intet anande man de stora omvälvningar som skulle komma att prägla 1900-talet, från hästdroska till månlandning och från statarliv till arbetslöshet. Det var detta år som Arvika blev stad. Framtidsutsikterna var goda, Arvikaverken växte och staden var i ett uppbyggnadsskede. För att visa upp stadens förmågor anordnade Arvika Handtverks- och Industriidkareförening den stora Arvika–utställningen. I styrelsen och arbetsutskott verkade stadens honoratiores. Bland övriga medlemmar finner vi skulptören Christian Eriksson, snickaren Elis Eriksson, konstnärerna Fritz Lindström och Gustaf Fjaestad, till sist men inte minst bland ett fyrtiotal herrar, tre damer; fru Agda Grafström, fru Mia Hallkvist och fröken Inez Hedborg.

Industri, hantverk, konsthantverk och slöjd präglade den unga staden med omkrets. Hantverket ingick i skogsböndernas traditionsburna kunskap. Allting måste tillverkas och lagas på eget bevåg. Textilhantverk och träslöjd ingick i vardagens flit. Skickliga yrkesmän fanns inom smide, snickeri, krukmakeri som var sedan länge verksamma på orten. Unga konstnärer hade slagit sig ner på orten och drog till sig fler. I Taserud och Rackstad uppstod konst i hantverk – konsthantverk.

Prisbedömning gjordes av prisdomare inom nio olika områden:

I.          Järn- och metallarbeten

II.        Möbler och träarbeten

III.       Sten-, cement-, glas-, ler- och kakelindustri

IV.        Väfnader (ej slöjd) och beklädnadsalster

V.         Guldsmedsarbeten och mätinstrument

VI.        Musikinstrument

VII.      Närings- och njutningsmedel

VIII.     Målnings- och dekorationsarbeten

IX.        Kvinnlig slöjd

Nämnas särskilt kan att Lilly Zickerman en av Svensk Hemslöjds förgrundsgestalter var en av prisdomarna för kvinnlig slöjd.

I grupp I, bland åkerbruksredskap, stubbrytningsapparater, velocipeder och landåer m.m. hittar vi alster av konstsmeden och läromästaren Petter Andersson på Myra. Det var belysningsarmaturer, takkronor, lampetter m.m. komponerat och utfört av sönerna Göran Göran och Ragnar Myrsmeden på Myra. Ciselören Lisa Andersson (koppar-Lisa) med verkstad på Nytomta i Rackstad visade ljuskronor i koppar, stekfat i silver och diverse arbeten som fat, brickor, skrin och smycken. En annan kvinnlig smed var Olga Lanner från Mangskog som deltog med komponerade järnsmidesljusstakar utförda av Petter på Myra och kattlampetter, julgransstake, gåslisastake, cameleontstake samt smycken i koppar och silver utförda i egen verkstad.

Det verkar som Arvika var före sin tid redan 1911. Kvinnliga konstsmeder som startar egna verkstäder och verkar på egen hand. Lisa Andersson (koppar-Lisa) hade lärt sig ciselering i Amerika och hade installerat verkstad på andra våningen i Nystuga, Rackstad.

Olga Lanner som kommer att bli en av Sveriges första kvinnliga smideskonstnärer. Hon startar sin smidesateljé på Mäster Samuelsgatan i Stockholm 1914 och blir anlitad vid flera kraftstationsbyggen för belysningsarmaturer. Till Engelbrektskyrkans invigning 1914 i Stockholm utför hon silversköldar som ljusstakar till altaret. Inte nog med det, hon blir uppmärksammad för sina fantasifulla silverpjäser på Baltiska utställningen samma år.

Inom grupp II möbler och träarbeten visar bland andra Bröderna Eriksson en retrospektiv samling möbler från verkstaden i Taserud sedan dess grundande. Mäster C. R. Lindstedt ställer ut ett herrumsmöblemang och möbelsnickare C. O. Lagerberg från Rackstad har skapat ett sängkammarmöblemang i polerad björk. I Gunnarskog fanns snickarmästare C. M. Norrby som visade ett salsskåp av flammig björk. Det finaste hantverk blomstrade i snart sagt varje socken.

Keramiken fick sin plats i grupp III Sten- och cementindustri, glas-, ler- och kakelindustri. Av alla krukmakare som fanns i bygden var det två unga kvinnor som ställde ut sina alster. Det var keramikerna Riborg Böving och Hilma Persson-Hjelm, de två som utbildat sig på Tekniska skolan (senare Konstfack) och varit kollegor på Rörstrands porslinsfabrik. Dessa båda keramiker kommer att betyda mycket för utvecklingen av Arvika keramiken.

Fjaestads konstväfveri med Anna och Amelie som direktris och föreståndare, visade upp fem gobeliner och en blåsippsmatta i grupp IV. Brodern Gustaf var troligen formgivare och konstnär men tolkningen och utförandet sköttes av de två systrarna. De hade elever som kom från hela landet för att lära sig vävtekniken. För många blev det en oförglömlig ungdomstid vid sjön Racken.

Hela 78 väverskor från västra Värmland visade upp sin skicklighet i väfnad och spånad och 68 damer ställde ut broderier, stickningar m.m. i avdelningen för Hemslöjd och skolslöjd till skillnad från 25 deltagare i träslöjdsavdelningen. Här kan man ana den stora handaskicklighet och kunskap om textilframställning av alla slag som fanns i hemmen, som än idag visar sig i trakten. Det var både ung och gammal, (8år), (91år), som ville vara med och visa upp och kanske sälja för några välförtjänta kronor.

Bland alla fanns även Maja Fjaestad som låtit väva upp väggbonader i dukagång med namn som Den första snön och Den sista snön. Det är barnen Agneta och Monika i koltar som tultar runt i backarna vid Kampudden. Rosor, tulpaner och jasminer finns också förevigade som minner om sommarens glädje. Maja gjorde egna kompositioner och som medarbetare inför utställningen fanns fröknarna Ekman, Billde och fru Rönning. Hon hade en gedigen textilbakgrund med sig från Skåne som kom att bli ett av hennes uttryckssätt framöver. Maja visste nog inte då att det skulle bli nödvändigt att skaffa sig en egen inkomst och att samla konsthantverkarna för gemensam sak.

Hur gick det då på utställningen, rönte konsthantverket någon framgång? Det verkar som hantverket och slöjden på många sätt prisades mer än industrin. Så många som 87 deltagare av 146 inom textilavdelningen fick pris av något slag. Det var stor och liten silvermedalj i form av diplom men även pris i pengar förekom t.ex. så fick Maja F. 15 kr och de tre medarbetarna 5 kr var i belöning. När det gällde medaljdiplom så gick de till smederna Lisa Andersson (kopparlisa), Olga Lanner och Karl Magnusson i (Harscheldråga) Gunnarskog – snickarna C. M. Norrby, C. R. Lindstedt och C. O. Lagerberg – keramikerna Riborg Böving och Hilma Persson Hjelm – väveri Fjaestads konstväveri. Hederspris och medalj förärades konstsmeden Petter Andersson på Myra.

Varför var inte krukmakarna i Ålgården med på utställningen? Troligen var produktionen mest inriktad på hushållskärl och blomkrukor vid denna tid. Produktionen av prydnadskeramik kom igång senare. Hilma Persson Hjelm med sin man Rolf Hjelm hade 1907 slagit sig ner i Ålgården och två år senare anlände Riborg Böving till Åsen i Ålgården. Dessa båda formgivare drejade inte själva. Det var i Axel Nilssons verkstad i Opptuga som keramiken formades av skickliga drejare. Där arbetade 1910 Martin Andersson, Johan Lindström och Einar Lindström. Martin Andersson kom att samarbeta med Hilma Persson Hjelm och blev senare en av de kända Arvikakeramikerna.

Möbelsnickaren Anders Persson i Rackstad hade flera fagra döttrar. Hilma, Clara och Mia, satsade på konsthantverket, drömyrke redan på den tiden. Hilma blev keramiker, Clara satsade på textilkonsthantverk och Mia blev möbelsnickare. De utbildade sig redan vid sekelskiftet och kom tillbaka till Arvika. Mia gifte sig med smeden Göran Göran på Myra och Clara gifte sig med skräddaren Robert Rönning. De byggde sin stuga Ytteråsen bredvid barndomshemmet Hagaberg.

Slutet på jugendepoken, som många av de i Arvika verksamma konsthantverkarna var inspirerade av, kom att bli den Baltiska Utställningen i Malmö 1914. Första världskriget var i full gång med stillestånd i import och export. Kristider stod för dörren. En ny tid med polarisering mellan klasserna, skriande behov av bostäder och en industrialisering av samhället pågick i landet.

Svenska hemslöjdföreningars riksförbund bildades 1912 och organiserade främst den traditionella slöjden. Svenska slöjdföreningen (Svensk Form) var då redan över 50 år gammal som organisation och hade startat Tekniska skolan (senare Konstfack) och Slöjdföreningens skola (senare Konstindustriskolan) i Göteborg. Redan 1909 arrangerades en konstindustriutställning. Det fanns en spänning mellan hemslöjd, konsthantverk, konstindustri och formgivning.

Sv. Slöjdföreningen arrangerade 1917, Hemutställningen på Liljevalchs i Stockholm. Idéer bakom utställningen var att man ville vända sig till arbetarklassen med enkla möbler och husgeråd till ett överkomligt pris, formgivna av kända svenska konstnärer och arkitekter. Det fanns ett socialt engagemang för en bättre framtid och välfärd. Gregor Paulsson som var ordförande för Slöjdföreningen skrev 1919 en programskrift med titeln ”Vackrare vardagsvara” för lansering av konstindustrin. Tanken var att konstnärer och formgivare skulle anställas inom industrin för att sprida formgivningen till de bredare folklagren.

Efter ett föredrag i Karlstad av hemslöjdsivraren Gustaf Ankarcrona bildades år 1906 Föreningen Värmlands Hemslöjd. Bland andra reste Valdemar Dahlgren och Maja Fjaestad runt i Värmland för att finna hemslöjdare. En hemslöjdsförening bildas i Arvika 1913 men med svalt intresse, den lades ner efter några år. Under första världskriget blev det svårt att få avsalu för konst, konsthantverk och slöjd. Familjen Fjaestad flyttade till Stockholm men där blev det magert med tid för skapande. Tiderna hade förändrats, nationalromantiken var inte längre efterfrågat. Längtan tillbaka till Arvika blev stark och 1920 flyttade Fjaestads.

Vackrare vardagsvara blev mottot även för konsthantverkarna i Arvika. Där fanns ingen konstindustri så man fick göra det själv, konsthantverk. Arvika konsthantverksförening bildades 1922, den första i sitt slag i landet. Förberedelserna gjordes i verkstaden hos Gösta Persson i Rackstad där linjerna drogs upp av Gösta Persson, Gösta Schultzberg och Bo Fjaestad. De frågade Maja Fjaestad som blev ordförande, föreningen bildades och stadgar skrevs. Man ville skilja sig från hemslöjden som förespråkade en traditionell, bevarande linje. Konsthantverket skulle vara nyskapande med egen formgivning. Som grundare räknas Maja Fjaestad, ordförande, Stina Nilsson, vice ordförande, Gösta Schultzberg, sekreterare, Lars Holmström, vice sekreterare, Carl Nilsson, kassör, Gösta Persson, Riborg Böving, Gottfrid Karlsson, Anna Fjaestad, Amelie Fjaestad, Bo Fjaestad och Agneta Fjaestad. Andra konsthantverkare bjöds in att vara med i föreningen och även vid större utställningar. En lokal hyrdes för försäljning av alster. Två år senare flyttade föreningen in i nuvarande lokal på Kyrkogatan 17.

Under åren 1911 -1923 byggdes Stockholms stadshus där flera av Arvikas konstsmeder var involverade i järn- och kopparsmide. Ragnar Myrsmeden var anställd vid bygghyttan från 1918-23. Han drev skulpturer i koppar t.ex. Sankta Karin och de fyra konsterna. Karl Magnusson från Gunnarskog var chef för bygghyttans järnsmedja där de framställde allt smide till byggnaden.

Den stora händelsen för konstindustrin var världsutställningen i Paris 1925. Kommissarie för utställningen i den svenska paviljongen var Gregor Paulsson. Utställningen ansågs vara både traditionell och modern med förnäma drag. En av utställarna var konstsmeden Lars Holmström som då flyttat till Arvika. Han fick där ett gott omnämnande. En annan Arvikabo som fick se utställningen från insidan var Bo Fjaestad som var anställd som snickare och montör på den svenska paviljongen. Han kom att stanna i Paris till 1927 som konststuderande och fiolbyggarlärling.

I Arvika konsthantverksutställning och affär hankade man sig fram. När det sinade i kassan arrangerades ibland bal på Stadshotellet. Under 20-talet tillkom flera utställare som Koppar-Lisa Andersson Morell, ciselör, Johan Backman, möbelsnickare, C. R. Lindstedt, möbelsnickare, Martin Andersson, keramiker, Hilma Persson-Hjelm, keramiker, Ragnhild Ander, textilkonstnärinna, Gustaf Persman, keramiker, Karl Magnusson, konstsmed, Herman Olofsson, möbelsnickare, Märta Rockström (Lindh), ciselör, Petter Andersson, konstsmed. I affären visades konsthantverket som heminredningar. Detta var ett stående koncept och tämligen ovanligt för den tiden.

Funkis gjorde sin entré med Stockholmsutställningen 1930. Ljusa färger, enkla, lätta möbler kännetecknade den nya moderna stilen. Det var främst inom bostadsbyggandet som den funktionella stilen kom att bli inflytelserik. Inom konsthantverk och konstindustri var det kanske den franska stilen Art Decó som var det moderna. Funkis stilen påverkade inte konsthantverkarna i Arvika nämnvärt under många år. Möjligen kan påverkan av Art Decó spåras i Bo Fjaestads tidiga möbler.

Konsthantverkarna deltog i och arrangerade många utställningar under trettiotalet. Martin Flodén, keramiker startade sin verksamhet och blev medlem. Fler som anslöt sig var Alf Lindh, ciselör, Hilding Eriksson, möbelsnickare, Anna Pauli, Berta Johansson och Adina Zetterquist, alla väverskor, Gerd Akre (Göran) och Greta Nileus (Stake), textilkonstnärer. För att antas som medlem lämnades alster in som jurybedömdes av konstnären Fritz Lindström och arkitekt Ludvig Mattsson. Stina Nilsson lämnar föreningen 1934 och öppnade Taserudsboden. Nu fanns två affärer som sålde konsthantverk. Det verkar som underlag på något sätt fanns för båda verksamheterna.

Böret Hedlund började som affärsföreståndare 1943. Hon kom att bli affärens och föreningens trogna klippa. Maja Fjaestad avgick 1948 som ordförande. Hon efterträddes av sonen Bo. Våge Albråten blev medlem 1944 och var en trogen inlämnare av sin konst. Niklas Göran, skulptör är nu även medlem. Under kriget gick affärerna, trots vad man kan tro, förvånansvärt bra. Det kanske berodde på alla militärer som var förlagda till gränstrakterna.

Flera andra konsthantverkare valde att inte vara medlemmar i Arvika konsthantverk som blev en ekonomisk förening 1946. Möbelsnickarna Bröderna Eriksson i Taserud och Matts Eriksson i Tasere höll sig till Taserudsboden men lämnade Taserudsstakar till affären. Keramikerna Åke Warnstad och Samuel Johansson på Stortorpet var fristående.

Det var ofta stora utställningar och mässor. På Värmlandsutställningen i Karlstad 1947 ställde man ut en matsal och ett vardagsrum som var uppbyggda av föreningens alster. Arvika- Mässan 1951 deltog föreningen i, här visades nytt och äldre konsthantverk. Arvika 50 års jubileum 1961 firades med en utställning på Läroverket och 1962 firades 40 år i föreningen med en stor utställning på Värmlands museum.

”Konsthantverkarna bygger naturligtvis på en gammal tradition man står ingalunda kvar och trampar i gamla utslitna former, utan försöker skapa ett modernt uttryck.” NWT

Nya medlemmar under 1950-talet var Ingegerd Gärtner, keramiker och konstnär, Birgitta Nilzén, keramiker. Böret Hedlund fick 1959 till sin hjälp i butiken, Mona Ekholm. De flesta medlemmarna i föreningen började bli till åren och man sökte yngre förmågor. De första som hörsammade inbjudan var Turinna Hall och Hyonsun Rhee, två nyutbildade keramiker. De utförde sin keramik i stengodslera vilket var nytt. Ulf Johansson och Ryozo Miki efterträdde i keramikverkstan hos Bo och Amy. Ulf Johansson med fru kom att stanna flera år för att sedan flytta till Arboga. Keramikerna Rex Stuart Beck och Ragnar Andersson var också nykomna medlemmar under 1960-talet.

År 1972 var det dags för 50-årsjubileum som arrangerades av Rex Stuart-Beck på Folkets Hus, Arken under mottot ”Detta har vi gjort – detta kan vi göra”. Det fanns en viss uppgivenhet i föreningen, en föryngring eftersträvades. Två medlemmar fanns kvar från 1922 det var Göttfrid i Hölta och Bo Fjaestad. De flesta av medlemmarna var i sjuttioårsåldern. Mot slutet av 70-talet började man diskutera en nedläggning. År 1979 såldes affären till keramikern Birgitta Nilzén och hennes man.

Samtidigt fanns en nyrenässans för konsthantverket efter det stormiga 60-talet om kan kallas för Grönavågen. Ett halvdussin unga konsthantverkare från Arvika var under utbildning på Konstfack och Konstindustriskolan. Kyrkerudsskolan i Årjäng hade startat sin verksamhet vilket betydde mycket för återväxten av konsthantverkare i bygden. Konstnärskollektiv var en trend och Arvika Konsthantverk var en förebild för den yngre generationen. Västra Värmlands konsthantverkare bildades 1981. Namnet Arvika konsthantverk var i början förbehållet affären. Böret Hedlund och Mona Ekholm var fortsatt anställda och uppehöll kontinuiteten. Böret avgick med pension 1982. Hon efterträddes av Brita Bostrand. Genom hjälp från Utvecklingsfonden, Värmlands Hemslöjd och Arvika kommun kunde affären övertas av ett samägt bolag. Första styrelsen för konsthantverksföreningen bestod av Ulla Nilsson, keramiker, James Eriksson, träsnidare, Lena Jordan, textilare, Kristina Årling, keramiker, Gunilla Brander-Smedberg, textilare, Birgitta Nilzén, keramiker, Monica Thambert och Jeanette Eriksson, textilare. Andra medlemmar var Per-Inge Svensson, konstsmed, Kaj Stuart Beck, keramiker, Bo Fjaestad, möbelarkitekt och Monika Fjaestad, silversmed, Ulla Carlsson, textilare och Irene Carlsson (Heine), grafiker.

Många av medlemmarna var andra och tredje generationen av konstnärer och konsthantverkare i Arvika, Bo Fjaestad var den ende medlemmen som varit med från första början 1922. Redan 1982 så firades föreningens 60-års jubileum med en stor utställning på Konsthallen, samtidigt med vandringsutställningen Form och Tradition. Två miljöer speglade 1920-tal och 1950-tal men en stor utställning av medlemmarnas alster var huvudattraktionen. Under hela 80-talet var föreningen verksam dels med utställningar i affären men även på andra platser runt om i landet. Redan 1983 deltog man i utställningen ”Konsthantverkskollektiv 1983” på Kulturhuset i Stockholm. Där visades en historisk del och en nutida. Den ena utställningen gav den andra. Det var en bra marknadsföring som resulterade i att affären i Arvika började löna sig, men ideella insatser har alltid varit en del av ekonomin.

Under hela 1980-talet och framöver invaldes konsthantverkare från hela Värmland i föreningen som glaskonstnärerna Ragnar och Inga-Lena Klenell från Sunne, Karin Lööf, keramiker, Monika Hagman och Göran Bergh, keramiker och många fler. År 1985 kunde föreningen ta över det gamla namnet Arvika Konsthantverk.

Trots engagemang och strävan så gick inte affären så bra i slutet av 80-talet. Medlemmarna fick hoppa in som försäljare i butiken för att sänka de fasta kostnaderna. Samtidigt upphörde Värmlands hemslöjd och konsthantverksföreningen köpte 75 % av aktierna i bolaget som ägde affären. Ulla Nilsson var entusiastisk och drivande ordförande i föreningen från 1981 till 1996. Hon efterträddes av Kaj Stuart Beck som bl. a. arbetat fram det framgångsrika system med ersättare i butiken.

Under 90-talet ökade medlemsantalet till ca 30 konsthantverkare och lönsamheten var tämligen stabil, det gick jämt upp. En stor satsning var 75-års jubileet år 1997 med en utställning av modernt konsthantverk på konsthallen och en historisk tillbakablick på Rackstadmuseet. Föreningen lägger ner mycket tid på att marknadsföra konsthantverket i den allt stridare strömmen av reklam i samhället. Bidrag till föreningen erhölls från Statens kulturråd under många år och föreningen blir medlem i Svensk form.

Mona Ekholm som skyltat så vackert och varit en prydnad för affären går i pension år 2001. Ett år senare upphör aktiebolaget som ägt affären och Arvika konsthantverks ekonomiska förening tar över ägandet och driften. Brita Bostrand slutar som föreståndare vid pensioneringen år 2003. Nya tag tas genom Lena Andersson som föreståndare och Liza Soares som försäljare. Under åren bjuder man in andra konsthantverkare till små utställningar i affären. Något som vitaliserar för kunder och besökare. Hanna Smedberg - Haglund tar över som ordförande i föreningen år 2010. Genom de idag 26 medlemmarnas stora arbete så går varje år något så när ihop och resultatet kan täcka de ökande kostnaderna.

Arvikaborna har genom föreningen och allas vackra konsthantverk fått en förmån som man har förstått att uppskatta. Det är tradition och särskilt att kunna köpa och njuta av vackra vardagsvaror från Arvika konsthantverk. En av de få butiker i Arvika som ligger på samma plats som för 96 år sedan, det första konsthantverkskollektivet i Sverige.                                     

Måtte det leva i hundrade år och mer!!!

Böcker att läsa:

Andersson, B. 1995, Från stenkärle till prydnadskeramik

Bergström, H., 1997, Arvika Konsthantverk

Fjaestad, M. 1984, Konsthantverk i Värmland

Sjöberg, H. 1993, Konstnärskolonin vid Racken

Watz, B. 1982, Form & Tradition i Sverige

www.arvikakonsthantverk.se  info@arvikakonsthantverk.se  0570-106 33 Kyrkogatan 17 B 671 31 Arvika

Arvika Konsthantverk

Sveriges äldsta konsthantverksbutik. Sedan 1922.